Sitter hemma i min ensamhet och funderar. Är livet verkligen värt att leva? När det känns som om man tappar allt. Har man då något kvar att leva för? Texten som följer är mitt svenska nationella tal som vi gjorde innan jul lovet.

Har ni någonsin förlorat eran bästa vän?

Det har jag, jag förlorade två samtidig.

 Vi var tre ett järngäng som ingen kunde splittra. Vi hade kul med mycket skratt och bus inget kunde stoppa oss. Men sen den tredje januari förlorade vi våran Maja och inget blev som förr igen. Vi som var tre blev inget. Ensam gick vi åt var sitt håll.

 Precis som flickan på bilden som är målad av Esben Thoring så var vi ensamma och svaga visste inte vart vi hade varann. På bilden ser man en flicka som ensam sitter i ett hörn av det blåa rummet som är mörkt. Lika mörkt som jag såg på allt då Maja gick bort. Jag slöt mig i ett skal okontaktbar. Ville inte se dig på grund av smärtan i mitt bröst för det gjorde så ont så fort jag såg dig för alla minnen med vi tre kom tillbaka. Vi gled allt längre ifrån varann tillslut varken prata vi eller såg på vandra då kände man sig verkligen ensam och det är så jag tror flickan på bilden känner sig… ensam och sårbar. Så var det inte tänkt att bli men så blev det.

Rädslan var att se dig alla minnen som dök upp varje gång jag såg dig, såret i hjärtat som slets upp varje gång du kom i vägen för mitt synfält. Du var alltid där på något sätt. Det gick bara inte att undvika dig. 

 Samtidigt var jag också rädd att förlora fler runt omkring mig mitt hjärta hade redan ett stort hål, jag ville inte ha flera. Ändå så struntade jag i dig. Jag sa från den dagen Maja gick bort sa ja att det var dödmans år och jag ville inte att det skulle vara fler i min närhet som gick bort. Jag ville inte höra att du hade skadat dig själv. Jag tänkte på dig och undrade hur du mådde men vågade inte ta steget och prata med dig.  

 Tiden gick sommaren kom vi pratade fortfarande inte med varandra. Men så kom hösten och någon hände. Vi började prat och umgås igen. Det var som om vi började om på nytt igen. Det har snart gått ett år sen Maja lämnade oss och det går inte en dag utan att vi tänker på henne. Men vi vet att hon är med oss nu och för alltid. Vi kanske är två nu men vi är inte ensamma längre och så hoppas jag att det förblir. Att vi kan ha lika kul nu som vi hade på den här bilden som är tagen skolavslutningen i ettan.

 På bilden känner jag glädje så fort jag ser på den. Man ser vårat starka band som vi hade tillsammans. Alla tre med en snus under läppen. Jag vill att vi håller ihop tills vi kan ses alla tre vid pärleporten. Och möta varandra med skratt och glädje för då är vi ett järngäng igen. Minnena lever än kvar ibland är det lyckliga minnen med skratt och ibland är det mer smärtsamma med gråt. Men nu har vi i alla fall varandra igen och vi kan stötta varann när dom smärtsamma minnena kommer upp och man bara vill gråta. Jag har lärt mig att ensam är man svag men två då är man stark.

 Har ni någonsin förlorat eran bästa vän?

Det har jag. Men jag lyckades vinna tillbaka en och det får mig att känna glädje att veta att jag har dig vid min högra sida igen och Jag vet att Maja också alltid kommer stå kvar vid min vänstra.


Ja tyckte de kändes rätt att skriva om de här ämnet. Men nu vet ja inte längre...